Dokumentation från konferensen Hijab som politiskt motstånd, del 2 av 6
Bortglömda kvinnor
Hur ser situationen ut för muslimska kvinnor i Sverige idag? Maimuna Abdullahi håller precis på att avsluta en rapport och presenterade slutsatserna under konferensen i Fittja.
”Får du jobba? Har din man tvingat dig att bära sjal”? Frågan ställdes till en muslimsk kvinna när hon på sin arbetsplats visade bilder från sitt bröllop. Citat kommer ur den kommande rapporten The Forgotten Women om situationen för muslimska kvinnor i Sverige, som Maimuna Abdullahi skriver på uppdrag av European Network Against Racism (ENAR) och som snart ska vara färdig. I Fittja presenterade hon några av slutsatserna.
Hej Maimuna, vad tycker du är rapportens viktigaste resultat?
– Dels att föreställningar om ras, kön och religion är tätt sammanknippade i erfarenheterna av både diskriminering men också rasistiskt våld. Men även att muslimska kvinnor betraktas i första hand som muslimer och inte som kvinnor, något som innebär att exkluderingen och diskrimineringen som dessa kvinnor möter på exempelvis på arbetsmarknaden på grund av föreställningar om slöjan som ett hinder, aldrig blir en fråga om jämställdhet. Jämställdhetspolitiken behöver spegla muslimska kvinnors farhågor och utsatthet.
Vad överraskade dig mest under arbetet med rapporten?
– Hur normaliserade olika typer av vardagliga rasistiska mikroaggressioner är, men även verbala påhopp. De kvinnor som inte hade några erfarenheter av fysiskt våld, var snabba med ett påtala det innan de beskrev erfarenheterna av verbala glåpord och hot. Jag blev även överraskad av bristen på samlad kunskap kring muslimska kvinnors erfarenheter av rasism och diskriminering i överlag – det mesta som finns är kvalitativa undersökningar, vilket även den här rapporten är, men inga större undersökningar. Det borde vara en prioritet med tanke på alla historier av utsatthet som florerar, om man bara lyssnar.
Tidigare har det saknats fakta om situationen för muslimska kvinnor på arbetsmarknaden, eftersom den officiella statistiken endast är uppdelad på kön samt inrikes respektive utrikes födda. Vad hoppas du ska hända efter att rapporten har släppts och det finns mer kunskap?
– Jag hoppas att rapporten blir en fingervisning om att vi behöver göra kontinuerliga kartläggningar om muslimska kvinnors utsatthet och hur frågor om religion och kön, men även föreställningar om ras, samspelar och påverkar muslimska kvinnors relation till och ställning på arbetsmarknaden: hur många arbetar hel respektive deltid, vilka typer av arbeten utförs, hur ser det ut med löner och så vidare.
I och med att rasismen även är bekönad vad gäller hatbrott, vore det på sin plats att statistiken som förs även där blir tydligare ur ett könsperspektiv.
Säg en satsning som skulle göra det lättare för kvinnor med hijab i Sverige idag?
– Jag tror inte det går att enbart peka på en satsning rörande en så omfattande strukturell ojämlikhet. Utifrån förslagen som kommit från fokusgruppsintervjuerna med muslimska kvinnor tror jag att vägen att gå är en samlad handlingsplan med riktade insatser som syftar till att bland annat erbjuda bearbetning av erfarenheterna av diskrimineringen och våldet. Det behövs aktiva åtgärder som gör det enklare att driva diskrimineringsärenden, riktade utbildningskampanjer från antidiskrimineringsbyrårer och DO för muslimska kvinnor och mer resurser till det muslimska civilsamhället för kartläggningar av den här typen av erfarenheter.
Rapporten är en del av projektet “Forgotten Women: the impact of Islamophobia on Muslim women” som kommer presenteras under våren 2016.